Journalist Per Eriksson

Det var
då det
hände saker

Journalist Per Eriksson blir nostalgisk

Journalist
Per Eriksson
Erikslustvägen 42D
217 73 Malmö

Ring

Telefon: 0708-37 36 92

E-post

Klicka här om du vill skicka ett meddelande via e-post till mig.

Minnet av en gulbrun dator

Med ABC 80 inledde Luxor år 1978 sin korta storhetstid som landets främsta PC-tillverkare. Konkurrensen från IBM PC blev snart företaget övermäktig, men alla de som lärt sig Basic på en gulbrun dator från Motala vårdar ABC-minnet.

Svensk persondatorhistoria hade inte varit sig lik om inte de amerikanska tillverkarna hade uppträtt så kaxigt. De ville ha så mycket betalt för sina exportmaskiner att Karl-Johan Börjesson och Lars Karlsson började smida planer på en svensk hemdator. För inspirationen stod framför allt Tandys TRS-80.

Under stort hemlighetsmakeri initierades projektet HD-80. Börjessons och Karlssons företag, Scandia Metric respektive Diab, hade den datatekniska kompetens som krävdes för att bygga "hemdator 80". Däremot saknade man tillverkningsmöjlighet.

Den kapaciteten och erfarenheten fanns hos Luxor i Motala. Luxorchefen Alf Björkman tände på idén och så var man tre om datorn. Många har genom åren ärat Scandia Metric och Diab för detta projekt, men i mantimmar satsade Luxor mest.

- Konjunkturen hade slagit hårt mot Luxor och vi behövde nya produkter, minns Bengt Lönnqvist som utsågs till projektledare på Luxor.

Det praktiska arbetet inleddes i mars 1978. Ett antal edsvurna tekniker samlades på Esso motorhotell i Norrköping för att dela upp arbetet.

Börjessons företag var generalagent för Zilog och det låg därför nära till hands att bygga maskinen runt Z80-processorn. Örjan Lindblom och Hans Kruskopf på Diab konstruerade datorn medan Johan Finnved skrev Basictolken. Carl-Arne Breger, känd för Diavoxtelefonen, gjorde designen.

Planen var att bestycka datorn med ett 4 kilobyte stort minne, men det blev fel på mönsterkortet. Istället för att skrapa och löda beslutade Lönnqvist och Karlsson, utan att höra med ledningsgruppen, att höja kapaciteten till 16 kilobyte. En kassettbandspelare blev sekundärminne och efter att ha monterat bort kanalväljaren från en svartvit teve ur Luxors sortiment hade man en lämplig bildskärm. Tangentbordet köptes från Keytronic.

Namnfrågan var svårknäckt. Det skulle vara något i alfabetets början! AAA-1000 förkastades till förmån för ABC som stod för enkelhet. Och möjligen även för Advanced Basic Computer. Sifferbeteckningen 80 valdes nog mer på grund av att hjärnan var en Z80 än att detta skulle bli åttiotalets hemdator.

Redan i maj var den första prototypen, med handlödda mönsterkort, klar. Efter sommaren tyckte de tre stolta "föräldrarna" att det var dags att visa sin bebis för pressen. Samtidigt med pressvisningen i Ingenjörshuset i Stockholm den 24 augusti 1978 ställdes datorn ut på Sankt Eriksmässan.

Ola Forslund, säljansvarig på Luxor, säger så här i efterhand att han nästan hade lite dåligt samvete för den broschyr som beskrev datorns alla möjligheter. Programbristen var nämligen total. Ett enda program, Månlanda, fanns att visa:

- Ändå trots flockades mässbesökarna runt ABC 80, tidningarna skrev och teve intervjuade.

Serietillverkningen startade i november och de första exemplaren hann ut innan jul. Priset var 6 900 kronor exklusive moms. Den första serien bestod av 7 000 datorer och av dem hade Scandia Metric lovat att sälja hälften. Luxors återförsäljare tog sig an resten.

Försäljningen gick som på räls och snart kom tillbehören. De kunder som ville lyxa till det kunde köpa till diskettstationen FD2 (med plats för 80 kilobyte per diskett) som Scandia Metric utvecklat. Myab svarade för en stor förbättring i det kort som utökade de 40 tecknen på skärmen till 80. Epsons nålskrivare MX-80, ett numeriskt tangentbord och akustiskt modem var andra tillbehör.

Det blev så populärt att sälja ABC-datorer att Luxor kunde välja och vraka bland återförsäljarna. Under sin storhetstid stod detta företag ensamt för 60-70 procent av den svenska datormarknaden - trots att det knappast saknades konkurrenter. Faktiskt gick ABC 80 även på export. BRG (Budapesti Radiotechnikai Gyar) gjorde en ungersk version med vitt skal.

Mycket runt ABC 80, som sammanlagt tillverkades i cirka 33 000 exemplar, var rätt tänkt. Nätverkandet mellan de inblandade företagen skulle göra också dagens organisationskonsulter glada. Även marknadsföringen glänste. Martin Graap och reklambyrån Arnek gick tidigt från det där med bits och bytes för att istället tala i nyttotermer.

Bengt Lönnqvist förklarar succén med att ABC 80 kom i rätt tid och att den såldes till ett rimligt pris. Handböckerna var dessutom på svenska, något som vare sig då eller nu hör till vanligheten.

Floran av böcker, som till exempel Gunnar Markesjös Mikrodatorns ABC, var säkert orsaken till att många skolor valde just ABC 80. ABC-klubben, som sedan grundandet 1980 bistått sina medlemmar med råd och dåd, hjälpte också till att forma den första svenska IT-folkrörelsen.

Efterföljaren till ABC 80 kom år 1981. ABC 800 byggde på samma tekniska bas, men fick en mer "administrativ" profil än sin föregångare. Till skillnad från den gröna skärm som levererades med IBM PC hade Luxorbildskärmen gult fosfor som bedömdes mer vilsamt för ögonen.

Förmågan att förnya sortimentet till trots hade Luxor det inte bekymmerslöst. Konkursen var nära redan 1979, men staten gick in och räddade verksamheten som betydde mycket för sysselsättningen i Motala. Efter en tid såldes fabriken till finska Salora som sedan sögs upp av Nokia.

- Kontinuiteten brast, säger Bengt Lönnqvist. Luxor Datorer hade lika många chefer som år företaget levde.

År 1986 meddelade Nokia att det minsann fick vara "slutlekt" i Sverige. Luxor Datorer inlemmades i Nokia Information System och ABC-tillverkningen upphörde.

Vad var det då som fick ABC-familjen på fall? Turbulensen i Luxor spelade säkert sin roll, men visst kan IBM PC skyllas för att ha tagit kål på detta svenska IT-initiativ. Prissättningen på de modeller som kom efter ABC 80, till exempel ABC 802, var dessutom ett självmål enligt Bengt Lönnqvist.

När Luxor började känna av vinddraget från Big Blue försökte man först inte låtsas om sin konkurrent. När det inte gick manades köparna att ta det lugnt och tänka efter. ABC-plattformen låg med en rad administrativa program, för exempelvis bokföring och löner, steget före konkurrenterna.

En alltför stark tro på Unix för skrivbordet var ett annat fel av "de tre" som faktiskt var i USA för att besöka Microsoft. Bill Gates och operativsystemet MS-DOS ratades dock eftersom det ju "bara" handlade om en vässad variant av CP/M. Tillkomsten av ABC 16, den låda som gjorde ABC-datorerna PC-kompatibla, var en eftergift som inte räckte långt.

Levande museum

För den som har vägarna förbi finns det ett ABC-museum i Motala. Microutställningen är en del av Sveriges Rundradiomuseum, inrymt i den gamla rundradiostationen som också den är ett stycke härlig svensk industrihistoria.

Frågan är dock om det inte är i funkishuset på Stockholmsvägen 72 i Målilla som det riktiga och levande museet finns? Det var hit, till företaget Datahjälp som Luxor vid ABC-avvecklingen skickade allt överblivet material.

När de andra återförsäljarna en efter en gav upp Luxors ABC-system bestämde sig Göran Lundberg på Datahjälp för att specialisera sig istället för att försvinna. Han fick ta över kvarvarande reservdelslager, sju ton prylar, varav mycket finns kvar än idag.

Från och med 1987 har Datahjälp ensamt svarat för reservdelar och service på ABC-datorer.

- Jag hjälper kanske inte dagligen folk med reparationer men jag har full beredskap, säger Göran som berättar att han idag främst arbetar med dagens datorer.

Anledningarna till att Lundberg vägrar släppa ABC 80 och de andra Luxor-datorerna är flera. Han tycker om dem. Dessutom har han och Datahjälp lovat sina kunder att finnas där och hjälpa till även i framtiden.

Göran Lundberg konstaterar att ett löfte är ett löfte. Med den inställningen blev han på åttiotalet betraktad som ovanligt kundmedveten. Att folks uppfattning om honom svängt genom åren tar han med största ro:

- På nittiotalet såg man mig komplett idiot som envisades med att hålla på med dessa gamla maskiner. Fast för några år sedan började folk tycka att det är pittoreskt med en sån som mig...

Finns det några ABC 80 i drift idag? Kanske hos en och annan nostalgiker. Däremot syns efterföljare som ABC 800 faktiskt fortfarande lite varstans, till exempel inom småföretag som styrdatorer i industriella applikationer.

Kort om ABC 80

Zilog Z80A-processor (1 megahertz). 32 kilobyte minne varav 16 kilobyte i RAM. Extended Basic i ROM-minne. Svartvit 12-tumsskärm. I/O-gränssnitt för anslutning av tillbehör. Kassettbandspelare för datalagring. 55-tangentersbord.

Publicerad i IT-branschen.

Misslyckandet som banade väg

Videotex betraktas av många som ett misslyckat försök att knyta samman datorer och telenät. Visst brände svenska företag med Televerket i spetsen hundratals miljoner på åttiotalsvisionen om hemterminaler för information och e-handel. Men många av de tjänster som debuterade i videotexmiljö återfinns idag i utvecklad form på internet.

Visionen var att via en lättanvänd och prisbillig terminal ge "vanligt folk" möjlighet att hemifrån söka information, beställa varor och tjänster samt delta i omröstningar. För tjugo år sedan - innan internet fanns - stavades lösningen videotex. Datavision och teledata var andra namn på denna onlinetjänst.

På bildskärmen påminde videotex om textteve. Den stora skillnaden var att det bakom den färgglatt grovhuggna videotexgrafiken fanns avancerad teknik som medgav interaktivitet. En gemensam struktur gjorde det enkelt att navigera sig fram mellan de olika sidorna i videotexsystemet, oavsett vilket företag som lagt in informationen.

- Grafiken och enkelheten skilde videotex från andra samtida teleanknutna meddelande- och informationssystem, säger Arvid Brandberg som i videotexerans början lämnade Philips för att starta Viewdata. Compuserve och The Source var exempelvis textbaserade och krävde mer datorkunniga användare.

Till fördelarna med videotex hörde också att det inte ställdes några större krav på utrustningen. En terminal med liten skärm och tangentbord fungerade lika bra som en hem- eller persondator. Det fanns till och med teveapparater som kunde tilläggsutrustas.

- Flera av de dåtida videotexanvändningarna var, även med dagens mått mätt, avancerade, fortsätter Arvid Brandberg vars Viewdata bland annat erbjöd börskurser och annan ekonomisk information.

Redan i mitten av åttiotalet gick det att e-handla via Haléns och planera sin semesterresa med Spaintours online. S-E-Bankskunder kunde utföra vissa bankärenden. Mikrotex erbjöd hemdatorprogram för nedladdning och via Telefakta var det möjligt att söka tidningsartiklar.

- Den kanske största förtjänsten med videotex var utbildande. Människor i många länder insåg plötsligt att nätlivet var möjligt, säger professor Tomas Ohlin.

Ohlin, som bland annat skrivit boken Videotex och som numera ägnar sig åt e-demokratifrågor, beskriver många av de tankar som då fanns runt videotex som framsynta. Betalsystemet medgav till exempel såväl telefonbaserad betalning som differentierad taxesättning.

Allra störst uppskattning rönte videotex i Frankrike. Förklaringen låg delvis i att France Télécom formligen vräkte ut gratis Minitel-terminaler över de franska hushållen. En av de ursprungliga tankarna från telebolagets sida var att kunna spara pengar genom att sluta dela ut telefonkataloger.

Tjänsteutbudet i Frankrike växte sig snart mycket större än elektroniska nummerupplysningar. På den svenska marknaden gick det däremot trögt. Förhoppningen att år 1990 nå 100 000 kunder infriades aldrig. Trots att det franska exemplet följdes genom utdelning av gratis terminaler i bland annat Västerås städer lockades sammanlagt bara runt 50 000 användare.

Ändå kom svensk videotex att med tiden bli rätt innehållsrikt. De fåtaliga abonnenterna kunde e-handla, beställa taxi, söka i bilregistret och hämta kreditupplysningar. Färska börs-, aktie- och valutakurser lockade den tidens daytraders. Det gick till och med att sända och ta emot både telex och telefax.

Utöver Televerket satsade Posten och IBM mycket pengar. Esselte och lantbrukskooperationen hörde också till de drivande aktörerna. Med i systemet fanns även kommuner, landsting och statliga myndigheter som Statistiska centralbyrån och Arbetsförmedlingen.

Trots miljonrullningen, som skedde i en tid av lågkonjunktur, kunde den franska succén inte återupprepas. Vi ser en dikeskörning av samma magnitud som skoldatorn Compis. När privatanvändarna svek försökte man intressera företag för denna kommunikationskanal, men det gick inte heller.

Vare sig Arvid Brandberg eller Tomas Ohlin har ändå svårt att betrakta satsningen som helt meningslös. Båda ser videotex som föregångare till Internet.

- Det krävs att någon försöker för att nå resultat, säger Tomas Ohlin och poängterar att videotex haft stor betydelse för den tjänsteutveckling som fortsatt via internet.

Videotex gick inte heller hem i USA. Förlaget Knight-Ridder förlorade stora belopp på Viewtron. Till de övriga amerikanska videotexsystem som startades - för att rätt snabbt läggas ner - hörde Gateway, Keyfax och Trintex.

- Uthålligheten var inte den bästa, skriver framtidsforskaren Paul Saffo vid Institute for the Future i ett mejl. Det tar tre decennier för en ny idé att bli en del av människors vardag.

Internets framväxt och det faktum att det fanns flera konkurrerande tekniska standarder är några orsaker till att videotex bara blev en it-parentes. Den grafiska presentationen på skärmen lämnade dessutom en hel del i övrigt att önska. Det svenska teknikskiftet från den ursprungliga Prestel-standarden till Cept, som bland annat innebar bättre bildkvalitet, hjälpte inte.

Datadelegationen serverade redan år 1984 ett svar på frågan om varför det gick som det gick. Televerket och de andra stora aktörerna satsade mer på att marknadsföra själva tekniken än att ta reda på vad folk ville ha ut av den - och vad man var villiga att betala.

Frågan är också vilket intresse Televerket egentligen hade för videotex. Begynnande uppluckring av telemonopolet gjorde enligt Tomas Ohlin att satsningar på det snabbt lönsamma prioriterades:

- Istället för att, som i Frankrike, gradvis och successivt låta teknikerna smälta samman valde man att stänga butiken år 1993, säger Tomas Ohlin som också tror att utfallet blivit ett annat om man från början fokuserat mer på företagsanvändare.

Frankrike fortsätter att gå mot strömmen. Där finns än idag flera miljoner Minitel-terminaler i bruk och mängder av informationslämnare tjänar fortfarande pengar på videotex. Caroline Ponsi på France Télécom förklarar med att Minitel vidareutvecklats genom åren:

- Minitel och internet har numera vuxit samman, berättar hon. Dagens informationsutbud kan utöver via Minitel-terminaler även nås från publika informationskiosker samt en välbesökt nätportal.

Apple-grundaren Steve Jobs hade, som så ofta annars, rätt. Han chockade entusiastiska deltagare på konferensen Videotex 84 i Chicago med att dödförklara denna teknik. För enkelspårig, lydde hans dom.

Kanske det, men glöm inte att många av de tjänster som idag tas för givna på internet föddes under videotextiden.

Tre tior i timmen

Det kostade 125 kronor att år 1984 teckna sig för Televerkets videotextjänst Datavision. Årsavgiften var 75 kronor. Utöver trafikavgiften 30 öre i minuten (55 öre i dagens penningvärde) debiterades varje uppkoppling med kostnaden för ett lokalsamtal. Tillkom gjorde också eventuella kostnader för avgiftsbelagda sidor, mellan 25 öre och 5 kronor per sidtitt.

Uppkoppling skedde via modem. År 1983 upphörde Televerkets ensamrätt på att leverera modem för hastigheter upp till 1 200 bit/s. Videotex använde asynkron kommunikation, split speed, med mottagningshastigheten 1 200 bit/s och sändning med 75 bit/s. Det gick inte att ringa samtidigt som videotexterminalen användes.

Engelsk uppfinning

Tacka den engelske gentlemannen Sam Fedida vid British Post Office, numera British Telecom, för videotex. Han uppfann denna teknik, som då benämndes viewdata, redan år 1974. Samma år använder för övrigt Vinton Cerf och Robert Kahn termen "internet" offentligt för första gången. Fedida fick år 1980 den prestigefyllda utmärkelsen OBE (Order of the British Empire award) för sin insats.

Det knöts stora förhoppningar till viewdata. Den kommersiella brittiska tjänsten Prestel startade på prov år 1978 och därefter drog tyska Bildschirmtext, kanadensiska Telidon och franska Minitel igång.

Tanken var att "billigt och lättanvänt" skulle föra in videotex i var mans hem. Med undantag av Frankrike, där Minitel fortfarande lever, blev det aldrig så. För svenska videotex var sagan all vid luciatid 1993. Prestel lades ner året därpå.

Publicerad i IT-branschen.

Ingen snurr på skivspelaren

Dess storhetstid må vara över, men det är ändå för tidigt att räkna ut skivspelaren. Emile Berliners mer än hundra år gamla uppfinning, grunden till en hel underhållningsindustri, är fortfarande gångbar. Optiska skivor och nätmusik till trots säljs fortfarande en och annan skivspelare.

Du, jag och folk i gemen har för länge sedan förpassat dammiga skivspelare och plastbackar med vinylskivor till källare och vindar. Vi gläds åt cd-skivans nätta format och avsaknaden av knaster och knäpp. Att även de optiska skivorna nu är på utdöende - det kommer musikbutikerna på nätet att så småningom se till - är en annan sak.

När skivspelarna sålde som bäst låg den årliga försäljningen stadigt parkerad på omkring eller till och med mer än 200 000 enheter på den svenska marknaden. Bengt Ernstsson, statistikansvarig inom Sveriges radio- och hemelektronikleverantörer, vet att berätta:

- Skivspelare har genom åren sålts separat samt i olika kombinationer med och utan förstärkare och högtalare.

Början till slutet för skivspelaren, som faktiskt funnits i mer än ett sekel, var introduktion av cd-tekniken år 1982. Trots att de första cd-spelarna var dyra, över tjugo tusenlappar omräknat till dagens penningvärde, tog det bara åtta år för cd-skivorna att gå om lp-formatet i försäljning i svenska butiker.

Optiska skivor och nätmusik till trots lever fortfarande vinylen - och därmed också skivspelaren:

- Intresset för skivspelare har faktiskt varit stabilt sedan 1990-talets slut, säger Bengt Ernstsson som räknar med att försäljningen står sig ytterligare tio eller tjugo år eftersom många har investerat i stora lp-samlingar.

Får man tro de allra mest kräsna audiofilerna är det bara vinyl som duger. Helst i kombination med rörbestyckade förstärkare.

I år räknar Bengt Ernstsson hur som helst med en total försäljningssiffra på ungefär 6 000 skivspelare. I statistiken handlar det om en i det närmaste obetydlig skärv av produktgruppen "tung audio" som omsätter 1,5 miljarder kronor. Det är hemmabiosystemen som svarar för merparten av försäljningen.

- Även om de flesta stora volymtillverkare fortfarande har skivspelare i sortimentet domineras denna nisch nu av specialister och de produkter som säljs är rätt exklusiva.

Nordic Concept Reference, en 60 kilo tung skivspelare, platsar väl i denna kategori. För cirka 100 000 kronor får man en garanterat vibrationsfri spelare med integrerad förförstärkare. Den som inte har tillräckligt stor plånbok kan med fördel kika på Numark som har produkter i flera och mer humana prislägen.

Thorens hör till de anrika tillverkare som fortfarande finns kvar. Detta familjeföretag grundades i Schweiz redan år 1883 och år 1903 tillverkades de första fonograferna. Tre år senare ställde man om produktionen till trattgrammofoner.

Det var på 1950-talet som, om uttrycket ursäktas, den tekniska utvecklingen började snurra på allvar. Striden mellan Columbia och RCA Victor om huruvida världen bäst behövde 33- eller 45-varvsskivor slutade oavgjord. Istället för att gå i standardkrig kunde teknikerna koncentrera sig på att förfina skivspelarna - drivningen av skivtallriken förbättrades samtidigt som fjädrande upphängning som gav ett minimum av akustisk återkoppling och störningar från motorn. Det experimenterades även med automatladdare.

Under ungefär tio år med början år 1957 var TD 124 Thorens bästsäljare. Denna skivspelare konkurrerade med Acoustic Researchs berömda XA som var konstruerad av ljudgeniet Edgar Villchur. Skivspelare att ta med sålde bra. Fast frågan är väl om vi idag skulle beskriva Duals "partyspelare" 295 V med en vikt på 7,6 kilo, som portabel?

Under 1960-talet - "the golden age of vinyl" - kom Thorens numera klassiska TD 150. Den som inte ville satsa så mycket kunde köpa Clas Ohlsons skivspelare i byggsats för 65 kronor.

Linn Sondek LP 12, som lanserades år 1972, är en skivspelare som många minns med glädje liksom Rega Planars modeller. Technics SL-1200, som så småningom vidareutvecklades till discjockeyfavoriten SL-1200 Mk 2, kom under denna period.

När marknaden började svikta drabbades Thorens och många andra tillverkare av ekonomiska problem. Thorens smått desperata försök att tillverka lågprisspelare i Polen lyckades inte. Efter rekonstruktionen har denna leverantör parkerat i lyxsegmentet med exempelvis remdrivna TD 850 som har en fyra kilo tung skivtallrik.

Det är naturligtvis inte nödvändigt att köpa nytt. Skivspelare är byggda för att hålla och till de begagnade modeller från Thorens som det är värt att leta efter hör TD 145, 147, 150, 160, 165 och 166.

- Till sjuttitalsgenombrotten hörde också kompaktanläggningarna, säger den skånske radio- och tevehandlaren Ingvar Ohnell och minns dessa anläggningar som en begärlig produktgrupp.

De platta kompaktanläggningarna kombinerade skivspelare med radio och förstärkardel under ett och samma genomskinliga plastlock. Grundigs Studio 2000 Hifi 4D från år 1972, som dessutom bjöd på simulerad fyrkanalsåtergivning, är ett av många exempel. Några år senare kom Studio 3000 som också hade kassettbandspelare.

Från Dual kom år 1980 bästsäljaren CS505. Annars började skivspelarna vid denna tid betraktas som stora, klumpiga och svårmöblerade. Det löste Sony med nätta PS-F5 ur vilken skivan sticker ut på båda sidor. Tangentialtekniken eliminerar vinkelfel i och med att tonarmen följer med skivans spår in mot centrumetiketten.

- Skivspelarens historia går hand i hand med underhållningsindustrins utveckling, summerar Ingvar Ohnell vars butiker naturligtvis också sålde skivor. På "min tid" var det personlig betjäning som gällde och inte tag-det-själv-ställ med samlings-cd-skivor.

Fram till pensioneringen drev Ohnell familjeföretaget Hefoma i Helsingborg tillsammans med kompanjonen Östen Regårdh. Hefoma startades som Helsingborgs Fotografiska Magasin av Ingvar Ohnells farfar Gustaf år 1903 för att sedan tas över av Ingvars far Gösta och svärsonen Carl Regårdh.

Med mer än femtio år i samma lokaler på Järnvägsgatan blev butiken en institution. Hefoma, som utöver kameror, snart även kom att sälja hemelektronik och skivor, ståtade med stadens kanske mest spännande skyltfönster. Som mest - efter uppköpet av Broddmans i Helsingborg - hade kedjan 35 anställda och dessutom butik i Landskrona.

På 1970-talet revs Hefomahuset för att ge plats åt ett bankpalats. Firman flyttade till Stortorget och filialerna avvecklades. När Ingvar drog sig tillbaka drevs företaget vidare av Östen Regårdh och senare av Expert.

Nu, liksom då, är skivspelare en sak och tonarm samt pickup en annan. Bland de mer namnkunniga leverantörerna av pickuper märks Ortofon, Goldring, Grado, Pickering och SME. Men det är en helt annan - och minst lika intressant - historia.

Från rulle till platta

Rent tekniskt härstammar skivspelaren från den fonograf, med roterande vaxrullar istället för skiva, som Thomas Alva Edison uppfann år 1877. Edison såg inte fonografen som en nöjesmaskin - utan för kontorsbruk.

Det var Emile Berliner, utvandrare från Tyskland till USA, som tio år senare skapade grammofonen som den ser ut idag. Berliners första Gramophone var handvevad och ytterst enkelt uppbyggd. Populär blev den först när Levi Montross försåg den med fjäderdrift.

Berliner Gramophone Company of Philadelphia sålde både skivspelare och skivor under några hektiska år. När inblandade affärsmän började strida inbördes överförde Berliner sina patent till Eldridge R. Johnson. Han startade Consolidated Talking Machine Company som år 1901 bytte namn Victor Talking Machine Company som bland annat lanserade Victrola. Runt sekelskiftet föds en helt ny industri - skivindustrin.

Johnson fick också rätten till Francis Barrauds bild på hunden Nipper. Ni vet, han som lyssnar till en grammofonskiva med husses röst. His Masters Voice var under många år ett av skivindustrins mest kända varumärken.

Platta zinkplattor var lättare att både serietillverka och förvara än Edisons vaxrullar. Dessutom var ljudkvaliteten bättre. Ändå dröjde det till år 1929 innan Edison kastade in handduken.

Zinkskivorna övergavs rätt snart till förmån för 78-varvare pressade i shellack. Att det bara rymdes 3-4 minuter per skivsida bekymrade inte. I slutet av 1940-talet kom lp-skivan och vinylen tog över.

Publicerad i IT-branschen.

Läs också...

Sidan aktualiserades den 3 augusti 2008.